Death Magnetic

Enda sen Metallicas nya platta kom för en vecka sen så har jag tuggat sönder två av låtarna. Unforgiven III och The day that never comes är så jävla bra. En liten bit till dom största klassikerna som OneFade to Black och Nothing else matthers , men inte så långt ifrån. Unforgivenlåten var lite annorlunda mot dom tidigare två, inte lika episk som ettan och inte lika riffig som tvåan men med pianointrot så sticker det ut bland övriga metallicalåtar och känslan är bättre än på mycket länge.
   Nu har jag inte lemlestat hela plattan än men resten verkar tyvär inte lika bra. Det är dock bra mycket bättre än föregångaren Saint Anger men det mesta känns ungefär som dom sämre låtarna på ...And Justice for all och Black Album. Det betyder inte att dom är dåliga, men dom är inte jättebra heller. 
   Det är lite roligt att läsa folks kommentarer på t.ex. youtube.. en del klagar på att dom tycker låtarna är för lika tidigare låtar, andra tycker att dom äntligen är tillbaka medans vissa tycker att det suger och att det inte alls är samma slags musik som förrut.  Jag håller inte med några av dom kategorierna, dom har inte varit borta någon gång men tiderna förändras och det är 1988 fortfarande. Hur kul vore det om varje platta fortsätter att låta som en upprepning av den förgånde i 25 år.

Här kommer det bästa från Death Magnetic...



 
Metallica - The day that never comes








Metallica - The Unforgiven III



Frontpage på Stockholms ledande nöjessajt

...enligt dom själva i alla fall. Kan inte säga att jag håller med direkt. Därför är det lika bra att jag besparar mig själv och er också bilden på mig...




 

RSS 2.0